Vintersarek.se

Det har varit varmt i flera dagar. Låga svepande moln som stängt värmen inne, även om nätterna. När jag nu slår upp ögonen i min sovsäck känner jag att den här morgonen är annorlunda. Det är helt stilla, och innertältet täcks av ett lager gnistrande rimfrost. Det är en av de där dagarna i Sarek som egentligen aldrig kommer, och när den väl kommer har man åkt därifrån, men den här gången vaknar vi i vårt tält, fortfarande i skuggan av Bierikbaktes kantiga silhuett.

Kalla fötter i frusna pjäxor, och vi skidar iväg i ett alldeles för högt tempo. Det är svårt att spela efter boken när kroppen inte är helt bekväm i sin temperatur. Tur för oss att det är april och att solen stiger snabbt mot himmelen, efter femton minuter träffas vi av dess första strålar. Kylan är borta, dunjackan packas ner och vattnet plockas upp. När vi kommer fram till ravinens utlopp just vid foten av västryggen söker vi snarare skuggan än solen, det kommer bli en varm dag på berget.

Stenar i olika storlekar ligger blandat med gammalt snöras upp genom ravinen. Till skillnad från när vi i morse tvingade oss ur våra varma sovsäckar, är jag nu tacksam för den låga siffra vi igår satte alarmtiden på. Ravinen är exponerad för ras från båda sidor, och att det kommer ligga ett antal fler stenar här i eftermiddag behöver inte sägas två gånger. Även om snön frusit på ordentligt under natten känns det onödigt att bruka allt för lång tid på en utsatt sträcka, hälhöjarna fästs i högläge och det blir några mycket effektiva höjdmetrar upp i den stora gryta som skiljer Bierikbakte från Nilas kam.

Nästan överallt i Sarek ligger topparna cirka tusen meter högre än dalen. Efter några veckors toppturande i området har våra kroppar vant sig vid sträckan och hittat en skön lunk, och stigningen är över just innan benen tröttnar. Kort paus vid sadeln mellan de två topparna där skidorna åker av. En oskyldig förfrågan ”om vi inte skulle ta och skida Nilas Kam först…?” lämnar någons läppar. Och nog ser det stora vita fältet just bakom oss alldeles förträffligt fint ut, som skapat för skidåkning just denna förmiddag i början av april. Men nej, idag är det topp som gäller, och till på köpet kanske Sveriges vackraste. Mycket har vi hört om Bierikbakte, allt från att det skulle vara den enda toppen i Sverige som kräver klättring för att toppas, till att det bara är att gå upp, och med tanke på detta tar vi hellre i överkant på tidsmarginalen.

Nästan framme vid den omtalade passagen kommer en liten topp på kammen och vi får bra överblick över fortsättningen. Framför oss en alldeles torr inbjudande klippa som faktiskt inte alls ser omöjlig ut. Vägvalet skall ändå stötas och blötas en stund innan vi enas om en linje med vad vi kan bedöma två replängder. Ryggsäckarna öppnas, på med selar, fram med säkringar, knäpp hjälmen och snöra stegjärnen. Vi ser på varandra och inser hur det måste se ut; fyra glittrande julgranar i förmiddagssolen. Kontrasten blir monumental när Josef citerar G.W Buchts reseberättelse om hans förstabestigning av Sarektjåhkkå år 1789. ”I hast åt jag min frukost, fattade den oumbärliga fjällstafven och började stiga uppför berget.” Det är avsevärt mycket mer utrustning utöver ”den oumbärliga fjällstafven” vi släpar på i vår färd mot toppen. Långsamt börjar vi röra oss upp mot första stand varifrån Henke glatt gnolandes säkrar upp oss andra.

Klippan värmer mot händerna vilket känns absurt i kontrast till allt det vita runt omkring oss. Vi har sommar mitt i vinterlandskapet. Men, trots allt är det vinter, vilket inte minst märks på vårt klättrande. Ovana som vi är vid klippan och dess tekniker går avancemanget mot toppen trögt och långsamt. Efter kort diskussion beslutas att jag och Josef firar av biten vi just klättrat och i stället satsar på det branta snöfältet direkt upp till toppkammen. Henke och Petter fortsätter på klippan, men nu med mycket större förutsättningar att lyckas då de bara är två personer.

Snöfältet är fast och det går fort uppför, en timme efter att vi lämnat de andra två på klippan står jag och Josef på toppen. Kläderna flyger av i det vindstilla solgasset och vi badar i den overkligt fluffiga nysnön. Otroligt. På 1800 meters höjd mitt i det största Sverige har att erbjuda sitter vi baröverkroppade en dag i början av april. Det är även i det här tillståndet Henke och Petter finner oss när de halvannan timme senare kommer vandrande. Trötta men sprudlande glada över toppen och den väg de tog. Så kan sägas att allt vi tidigare hört om Bierikbakte var sant, klättring eller inte, det ligger i betraktarens ögon och de vägval han gör.

Vi sitter länge på toppen, obekymrade och ovetandes av vad som pågår i världen utanför. Solen börjar sakta dala och initierar att det är dags för oss att börja röra oss igen. Ingen blir ledsen över detta, snarare tvärtom. På väggen upp spanade vi nämligen in vår tilltänkta nedfärd och alla blir genast peppade på åkning. En alldeles rak linje intill Bierikbaktes svarta klippa rätt ner i kvällssolen och den frusna Bierikjávvre. Skuggorna på bergen är mörk mörk blå, fjällplatån under oss som ett fruset hav och mjölksyran i benen plötsligt som bortblåst.

Törnar in med kinderna hettande av sol och med ett alldeles overkligt norrsken,som strålande ut från själva Bierikbaktes topp, uppfyllda av att ha fått uppleva en av de där dagarna i Sarek som egentligen aldrig kommer.