Mat, eller min bästa vän

Jo, men det är ju så. Att det är otroligt viktigt. Med mat, alltså. Vad skulle vi vara utan mat? I N G E N T I N G! Vår energi och glädje, vårt engagemang och livsnödvändiga bästa vän, till vardags som till fest, igår idag och imorgon. I evighet. Amen.

Men okej, sant, nu kanske jag inte ska gå och hårdra alla över en kam på det här viset. Komma här och tycka. Visst kan det nog vara så att just min relation till mat är speciell. Mitt livs första hörbart artikulerade ord i denna värld var fokuserat kring mat. Ordet var KAKA. Ett bra ord, kort, koncist och utmärkt att börja sin medvetna livsföring med. Inga svårigheter, pang på bara KAKA så enkelt det kan vara.

apple2 

Äpplen på tork

Jag har alltid kunnat äta mycket. Och jag har tyckt om att äta mycket, att äta är ju en glädje! Underbar är den dag vilken välsignas med frukost – alltså typ, mhm, nästan VARJE dag. Nice. So far so good. Sen fortsätter man via fikor, mellanmål, fruktstunder, kaffe-och-kaka-paus och till-boken-bulle fram till lunchen. Därefter kan man upprepa ovanstående procedur fram till middag och sedan ännu en gång fram till dagens kanske trevligaste mål; KVÄLLSFIKAT. Det kan se ut på många sätt. Enligt mej inte alls nödvändigt med ett överdåd av marmelader, sylter, kex och ostfat, 
utan det kan räcka med en banan, två digestive och ett glas mjölk. Det viktiga är trots allt att få stoppa någonting i munnen på kvällen, helt enkelt eftersom det är så förbannat trevligt! 

SÅ. Hur löser vi då detta ämne under vår skidtur? Måste vi helt sluta med ”mellisar”, sköna kaffestunder, utdragna frukostar och den där lilla men för välbefinnandet ack så viktiga kakbiten? I tre månader?! Svaret, mina vänner, är NEJ! Det måste vi inte. Vi vill inte. Vi får helt enkelt inte försätta oss i en situation där vi plötsligt finner oss handfallna inför faktum att vi står utan mat. Utan glädje. Utan energi. Bara en enorm längtan efter vår allra bästa vän; maten. Därför, har jag börjat förbereda mej…

Inte med något enormt sjumilakliv kanske, nej, det vore ändå att dra lite i sanningen. Ett litet, men viktigt, steg är det jag tagit. Ett steg i rätt riktning, mot välbefinnande och glädje. I föräldrahemmets vardagsrum hänger numera två torkanordningar varpå jag spridit ut små fina äppelskivor. Torkade äpplen! Tänk att kunna toppa den torra havregröten med några skivor. Eller att bara försiktigt smyga fram ur ryggsäcken när uppförsbacken är som brantast och pulkorna som tyngst. Låter ganska bra va? Mmm…MMM!

Ojoj, dags att äta middag. Det tror jag bestämt.

Share
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *