Karta och attityd

turplaneringVad krävs för att vistas i Sarek vintertid tre månader? Hur mycket mat? Hur många sockor? Vilka skidor? Vilken jacka? Tungt eller lätt blir säkrare eller snabbare. Frågorna som skall diskuteras är många, och ofta med otaliga sidor av varje problem. Hela hösten har ägnats till att stöta och blöta, ställa varje aspekt mot väggen och utkräva svar. Så gott det nu går att få. Bland alla materiella spörsmål kan man ibland glömma av själva anledningen till att man ens diskuterar över huvud taget; att man skall på tur.

Men så kommer stunden när man får veckla ut kartan. Äntligen! Visst har vi studerat området, såklart har vi det. Suktat efter kamvandringar, dragit andan inför potentiella åk och respektfullt försökt oss på att uttala de samiska namn som står utskrivna över alla mäktiga toppar. Men det var längesen nu, alltför länge. Och den instudering som gjorts har gjorts privat eller via Skype och internet.

Således var det med glädje vi grep oss an dagordningens tredje punkt denna lördag i Östersund; turplanering. Josefs fint inplastade karta blev snabbt fylld med streck, ringar och pilar. Shakespeare i all ära, men jag tror aldrig jag ryst så till den milda grad av skräckblandad förtjusning som när Petter lite slarvigt kladdar dit ordet ”dropzone” på Pielaslättens västsida, eller känt samma sting av vördnad för ett skrivet ord som inför ”basecamp no2” intill Pierikpaktes nordrygg.

dropzone

Samtidigt är vi väl medvetna om ordens klang och den attityd de förmedlar. Vi utger oss alls inte för att vara några slags experter på alpinism, extrema freeriders eller garvade sarekrävar. Vi är nog som friluftsmänniskan är mest, en som älskar att vara ute. De turer vi planerar är således varken tekniska eller fysiska monsterturer och de ”häftiga” orden används med glimten i ögat . Vi kommer inte heller att kunna täcka hela Sarek, det är helt enkelt för stort. Vi måste begränsa oss, tyvärr.

Vid Pårtemassivet tänker vi oss vårt första läger. En del riktigt höga toppar, fina kammar och sköna åk hoppas vi på trots att det är kalla februari. Sedan kommer vi successivt röra oss norrut. Rapadalen blir en fin turupplevelse och stark kontrast till Pierikpaktes vassa silhuett. Från Rhoutesvagge har vi sedan Sarektjåhkkås många spetsiga toppar österut och Rhoutes mer böljande formationer mot väst. Och så, i slutet av april, på gränsen till Sarek, ett kungligt besök till Lapplands drottning, den gamla damen Ahkka. Ojojoj, ju mer vi tittar och ju mer vi hör från andra desto mer inser vi vilket otroligt område Sarek är. Det verkar verkligen ha allt man kan önska sig. Vilken enormt härlig vinter vi har framför oss!

Dags att sova. Lyssnar jag riktigt noga kan jag nog höra stormen som rasar. Blundar jag riktigt hårt ser jag snön som yr utanför tältduken. Drömmer jag en riktigt fin dröm kanske jag till och med vaknar upp i en alldeles stilla snögrotta. M M M!

Och ja, okej, jag gillar ordet basecamp. Det är förstås också en sanning.

Share
Det här inlägget postades i Blogg, Förberedelser och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Karta och attityd

  1. Anna skriver:

    Man blir avundsjuk… och ett tag hade jag funderingar på att åka upp o hälsa på… men Ola tror INTE på det projektet för vår del… Det får räcka att så småningom suga på de fantasieggande namnen på toppar och massiv. Minst ett stort Äventyr i livet SKA man göra!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *