Första puderåket för säsongen

Häromveckan begav jag och några Östersundskompisar oss till Åreskutan för en härlig topptur. I ottan lämnade Knappen, David, Sten och jag Östersund. Efter en näst intill smärtfri morgon där endast Sten försovit sig (”Jäkla dator som startar om sig. Man ska inte ha alarm på datorn.”) så kom vi slutligen iväg vid åttatiden. Hela vägen funderade vi på hur det skulle bli. Dimman låg tät från Östersund, via Trångsviken, Järpen och Undersåker, MEN när vi kom till Åre sprack det upp och vi soltörstande Östersundsbor bjöds på en underbar morgon. Väl behövligt med tanke på att vi hade 0,1 soltimmar förra veckan, vilket var lägst i landet.0,1. Det är 6 minuter. På en vecka!

bild_4 

Vid Fjällgården mötte Åreboende David upp och vi parkerade en bil. Färden fortsatte sedan mot Ullådalen, nu med fem personer i Davids underbara lilla Opel.. Väl framme kastade vi förväntansfulla på oss utrustningen av blandad kvalisort. Knappen och jag stod för lättviktutrustningen, med våra Dynafit Manaslu. David, David och Sten valde det tyngre gardet med Alpine Trekkers respektive Marker Duke. Det är alltid ett avvägande det där. Vi i Vintersarekgänget har bestämt oss för ”light is right”-filosofin. Tre av oss kör på Dynafit Manaslu och Henke kör på Dynafit Seven Summits.

Hur som helst. Upp kom vi. Efter två timmar stod vi på Åreskutans topp med utsikt över de vackra Jämtlandsfjällen, oj vad glad jag är att jag flyttat hit! Väl uppe käkade vi mackor, kakor, kaffe, nyponsoppa med mera. Är det topptur så är det. Efter en god fika övade vi sedan lavinsök med två transcievers nedgrävda. Alla var eniga om att det är något man gör på tok för lite. Medan jag sprang runt där på skutans topp med transcivern gick tankarna också till Sarek. Tänk… tänk om det händer något! Då är vi långt borta. Ingen mobiltäckning, långt till nödtelefon. Vi måste helt enkelt vara jäkligt skärpta och samkörda. Dels på lavinsök, men framför allt ha en gemensam bild för hur stor risk vi är benägna att ta för att få ett skönt, brant, puderåk.

När vi skulle ner delade vi på oss. Det tyngre gardet valde Skutans baksida, vidare ner mot Fjällgården, som visade det sig var ett riktigt fint åk, men med vissa inslag av stenpartier. Knappen och jag valde det något tristare åket ner i Tväråvalvet tillbaka till Ullådalen, som emellertid bjöd på riktigt fin snö! Mina första två svängar var av synnerligen dålig kvalité. I den första lossnade ena skidan och i den andra följde nästa skida med. Vad i h*****e hann jag tänka, och svära över Dynafits bindningar, innan jag insåg att jag ställt in bindningen efter ett par andra pjäxor. Som tur var hade Knappen (av mig även kallad Skalman) en skruvmejsel i skalet, så det där löste sig. Resten av färden ner var gudomlig. Försäsongsgudomlig, bör tilläggas, och bindningen kändes riktigt stabil under resten av nedfarten.

Det känns svårt att skriva att jag åkt puder, när det lösa snölagret endast var ca 2-3 cm, men ljudet och känslan fanns där ändå! Det var ett härligt lyckorus när vi tjoade oss ner för berget. Behöver jag föresten nämna att vi åkte ner när solen stod som högst och erbjöd ett härligt varmt ljus i det vindstilla vädret?

UNDERBART!

Share
Det här inlägget postades i Blogg, Turer och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Första puderåket för säsongen

  1. Anna skriver:

    Härlig beskrivning! Man blev GLAD av att läsa! Lycka till på nästa åk!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *