En liten betraktelse

Hemväg från stan. Cykel. Vänstersväng vid Härlanda tjärn och plötsligt finner jag mej kryssandes och köandes i en ändlös ström av människor. Människor som joggar, människor som går. Människor som löper och små människor i barnvagn. Människor på cykel. Människor med mössa, människor i t-shirt. Människor på skidor.

joel_betraktar

Göteborgs största rekreationsområde gör mej plötsligt stressad. Jag märker att jag börjar svettas i uppförsbackarna – vad som helst för att inte bli omsprungen av någon hurtig jävel som springer snabbare än vad jag cyklar. Jag kör om fast det är för trångt, plingar frenetiskt på min plingklocka i nerförsbackarna och slänger i tysthet okvädningsord och psykande kommentarer omkring mej. Men så kom jag ju först också. BAM. HA!

Åter vänstersväng men denna gång bort från det upplysta elljusspåret. Mörkret och tystnaden blir total. Vilken enorm kontrast! Tio meter bakom mej flåsar människoströmmen fortsatt förbi, men ingen ser mej längre. Jag är helt avskuren från deras verklighet. Tio meter. Det är allt som behövs. Vad innebär då inte tio mil? När verkligheten görs så tydlig blir proportionerna nästan svindlande. Tio mil bort, med vita fjällvidder, toppar och dalar så långt du kan se. Jag tror att det kommer innebära en otrolig känsla av avskildhet från allt och alla. Skönt. För det är skillnad på att vara ensam och på att vara själv. Ensam vill ingen vara, men att vara själv, det tror jag att alla behöver. Sen tänker jag att det är skillnad på de tre minuter det tar för mej innan gatlamporna åter tar vid, och de tre månader vi kommer att vara i Sarek. Kanske en för lång tid att vara avskild under. Kanske inte.

Sen, en sista tanke. Alla människor som stressat ut i motionsslingan och får stå i kö till naturen. Alla männsiskor som njuter av en grön promenad i Slottsskogen. Alla människor som tar skärgårdsbåten tio minuter från Saltholmen och får en alldeles egen klippa vid havet. Alla människor som aldrig sett en ko för att de aldrig lämnar staden.  Alla människor väljer olika. Uppskattar och värdesätter olika, hittar egna vägar till rekreation och välbefinnande. Och jag kan förstås inte veta, men jag tror, jag tror ändå att nästan alla på nåt sätt skulle njuta det stora och tysta i fjällvärlden. Det ser i alla fall jag fram emot att få göra.

Share
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till En liten betraktelse

  1. kerstin skriver:

    härliga tankar Joel! Jag känner att jag vill åka med på ert sköna äventyr!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *