I spåkulan…

Östersund, Torsdagen den 3 december 2009
Jag gick upp klockan åtta, käkade lite frukost och traskade iväg till skolan. Där satt jag sedan i en datasal i åtta timmar och designade en topptursbindning, med endast ett kort avbrott för lunch. Efter det gick jag hem och slängde i mig lite middag. Sedan fotbollsträning. På kvällen var det sedvanlig ”sopptorsdag” uppe på Campus. Satt och snackade med lite klasskamrater och andra vänner över ett par öl och en laxsoppa för 30 spänn. Vid elvasnåret vek jag av hemåt. Väl hemma i lägenheten satte jag mig vid TV:n och tryckte i mig en halv påse chips, medan jag snackade lite skit med min room mate Martin. Sen var det godnatt.

Så kan en students torsdag i Östersund se ut. Om jag i stället får drömma mig bort från civilisationen och blicka framåt några månader så hoppas jag att jag upplever en torsdag så här:

Sarek, Torsdagen den 15 april 2010
Armbandsuret ringer 07.00. Det är min tur att göra frukost. Med ett kisande öga tittar jag på Joels onödigt stora termometer. Den pekar på -7. Jag märker att det är alldeles tyst, sånär som på Henkes snarkningar. Jag ger fridstöraren en armbåge i sidan. Oljudet slutar efter ett ”vå göö du”, på grov Mölnlyckedialekt. Av den totala tystnad som följer kan jag konstatera att vinden som höll mig vaken under början av natten nu har mojnat helt. Snabbt på med tröja, dunjacka och vantar. Upp med benen ur sovsäcken, på med långkalsonger, sockar och bivackskor. Upp med tältdörren!

Som jag trodde. Inte ett moln på himlen. Bortsett från ett litet, som strävsamt försöker stå emot solens morgonstrålar för att hålla sig kvar vid Sarektjåhkkås topp. Inom en halvtimme är det borta helt. Jag tittar ner på marken och ser det som varje skidåkare drömmer om, puder! Visserligen bara några centimeter men ändå. Med den senaste tidens väder är man mer än nöjd med det här.

tjagnarisJag ruskar ivrigt om grabbarna. I fyra dagar har vi knappt lämnat tältet på grund av dålig sikt och kraftig vind. Men nu jäklar, idag ska vi få åka skidor! Tre yrvakna och lätt sinnesförvirrade ansikten spricker upp i tre enorma leenden när de tittar ut. (Egentligen syns bara två leenden, eftersom Joel vid det här laget inte har rakat sig sedan nyår). Petter med sitt modell-smile säger nåt om att han haft så ”schuukt” tråkigt sista dagarna och att nu ska det äntligen bli åka av.

På fyrtiofem minuter är frukosten uppkäkad och ryggsäckarna packade för en dagstur. När man vill är man effektiv! Vi tar ett par foton när vi står startklara utanför tältet, och sen ger vi oss iväg. Dagens tur har alla koll på, den är planerad och klar sedan ett par dagar tillbaka. Jag och Joel har extra bra koll på den då vi var där i februari för två år sedan. Det är Tjågnåris vi ska upp på. Men den här gången åker vi inte ner på västsidan, utan det är ett annat åk som lockar, som Joel och jag har pratat om sedan dess.

I lugn takt betar vi av höjdmeter efter höjdmeter. Snön känns stabil och fin och vid lunchtid står vi på Tjågnåris topp. En fin kulle på drygt 1600 meter och med Svarta spetsen som mäktig storebror en kamvandring bort. Utsikten är magisk. Petters kamera smattrar som en kulspruta. Att vi har sådana här berg i Sverige är fantastiskt!Vi käkar lunch i finvädret och lapar i oss av solen. Idag är det dags för lite lyx och maten kryddas med vitlökspeppar.

Mätta och belåtna guidar Joel och jag oss till vårt åk. Det ser ut precis som vi minns det. En brant start som mynnar ut i en konkav sluttning ut på glaciären Tjågnårisjiegna. Efter att vi hoppat av hängdrivan och sett att snön verkar sitta ordentligt klunsar vi om vem som ska få lägga första svängarna och Petter går segrande ur striden. Petter droppar den lilla klippan i början av åket och sätter av ner för branten. Åkningen ser stabil och fin ut. När han stannat och ger oss tummen upp droppar vi in, en efter en…

900 höjdmeter längre ner, i Ruohtesvagge, den stora dalen som löper rakt genom Sarek, står vi leende, samlade, fulla av endorfiner och med snö i skäggen, och tittar upp på vårt åk och bara skakar på huvudena.

Åter vid tälten käkar vi middag och senare i sovsäckarna samtalar vi rutinmässigt om dagen som varit. Hur det kändes säkerhetsmässigt, om vi kunde gjort något annorlunda och så vidare. Diskussionen blir av naturliga skäl kortvarig den här gången. Istället ställer vi oss frågan om vi är först med att ha åkt just det åket. Frågan är egentligen oväsentlig och chansen är nog inte speciellt stor att så är fallet, men av någon anledning drivs människan med att försöka vara först. Oavsett vilket, vi är ”schuukt” nöjda och hoppas att fler ska få uppleva vintersarek med samma glädje som vi just känt!

 

Share
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *