Toppentur på Sarektraversen

Dryga ett år efter mitt första besök i Sareks nationalpark stod jag så åter i Ritsem på väg ut. Framför mej över sjön hade Henrik och Marie redan börjat skida i riktning mot Áhkkástugorna, vårt första tilltänkta nattläger. Deras stora ryggsäckar skymmer min sikt framåt samtidigt som de trycker en obevekligt ner mot isen. En ständigt närvarande tyngd som det bara är att vänja sej vid. Förra gången jag var här hade jag pulka och gick nere i dalarna. Denna gång siktar vi på Stora Sarektraversen och valet att bära ryggsäck är egentligen inte så mycket till val.

travers2

Två dagar med lite sol, lite vind, en vänlig same och ryggsäckslunk senare gör vi nattläger ett hundratal meter upp på Kantbergets nordrygg; imorgon blir det uppförsbacke! Vaknar till vind och snö i luften, startar med skidorna på fötterna men får snart fästa dem bak på ryggsäcken i stället. Det visar sej bli en ganska slitig dag. 800 höjdmeter, oftast försvinnande liten sikt, småhurven stämning. Tur var det nog, att vi då inte visste att ryggsäckarna vägde upp mot 35 kilo. Ibland tränger solen igenom i ett snöblandat dis, bjuder på glimtar av kammen som vi faktiskt befinner oss på. Anar att det är brant på vänster sida och förmodligen grym åkning åt höger, snön känns närmast himmelsk. Om man ändå fick chansen att åka lite! Och visst får vi det. Från toppen väntar 350 orörda höjdmetrar underbar snö. Lite mindre spänst än vanligt i försöken till hopp-telis-svängar, men ack så roligt ändå.

Nästa dag vaknar vi åter till solsken. Gött! När vi står klara för avmarsch inser Henrik att hans stegjärn måste ligga nånstans i de där 350 höjdmetrarna vi har bakom oss. Antagligen i någon av de dansk-gropar som uppkom under ryggsäckens tyngd igår. Det har snöat, det har blåst och chansen att vi ska hitta stegjärnen är ju förstås minimal. Men va tusan. Följer spåren uppåt, känslorna svallande mellan hopp och förtvivlan. Hoppet segrar! Nästan högst upp sticker en liten rem fram och Henrik kan lyckligt dra tillbaka de båda stegjärnen från snöns grepp. Att åket ner blev ett dunderåk behöver jag väl knappast tillägga..?

travers3Såltatjåhkkå i solnedgång, oväntad kamvandring vid Gassatjåhkkå och drivor som blåser sönder och skyfflar snöflak stora som tumvantar omkring oss; två fina dagar fram till Sarektjåhkkås västkam. Om turen hade ett specificerat enskilt syfte, om vägen inte är målet, ja, då stavas det Sarektjåhkkå. Stortoppen ska vi upp på, sen får vi se hur vi fortsätter, ungefär så hade vi sagt. And so be it! Startade vanan trogen i oförskämt bra väder och stod på toppen redan klockan tio på förmiddagen. Vi hade endast med vår lätta dagsturspackning och hade alltså inte möjlighet att knalla vidare mot sydtoppen och Buchttoppen för nytt läger. I alla fall inte idag. Men vadå, klockan är tio, vi står på toppen av Sareks nationalpark och solen skiner som av guld. Ska vi nu bara gå ner igen?! Efter skön fika och samtal hem hade vi fattat ett beslut. Jag och Henrik var sugna på nåt mer, medan Marie kände sej ganska nöjd. Således bäddade hon ner sej med kaffe och nalle i den medhavda sovsäcken för några timmar i solen. Vi andra två trampade iväg mot nordtoppen.

Det blev en spännande utflykt må jag säga! Ganska luftig på sina ställen, skönt att vi hade med kilar och rep. Det räckte nämligen precis. Efter en rappell nerför första hammaren, vilken vi beslöt att vi skulle klara att klättra upp på tillbakavägen, lämnade vi repet vid nästa rappell; där var vi nämligen inte sugna på att leda. Ska sanningen fram så hade det varit skönt med rep på ett ställe till, men nu satt det ju där det satt och ingen av oss ville vända utan att nå nordtoppen. Dumdristigt säger mor, spännande tycker bror. Ansvarslöst säger någon, självförverkligande är ett ord någon annan skulle välja. Meningarna om riskbedömning och om vad man tycker är okej går vida isär och är högst personlig. Alla agerar vi olika inför samma problem. Ofta får den samlade känslan och personliga dagsformen avgöra. Och erfarenhet såklart. Samlad erfarenhet och klokskap. Men hur samlar man då erfarenhet…? Sammanfattningsvis så kan vi i alla fall säga att vi lärde oss mycket och hade en helt fantastisk tur och retur Nord- Stortoppen!

travers1  travers4 

Men där fick det räcka. Ryggsäckarna kändes fortfarande ganska tunga nästa dag och vi beslöt oss för att gå österut över Alep Sarekjiegna och inte fortsätta över topparna. Bergen står ju faktiskt kvar och någonstans känns det onödigt att pressa sej bara för sakens skull. Man skall ju hinna njuta också.

Joel

Share
Det här inlägget postades i Blogg, Turer och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Toppentur på Sarektraversen

  1. Henrik skriver:

    http://www.facebook.com/video/video.php?v=206648902059
    Fatta att jag blev lättad. Minns verkligen hur jag tvekade in i det sista; kan det verkligen vara stegjärnen som ligger där? Jo, nej, jo, nej, JO OHO OHO!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *