Sáitaristjåhkkå

Snön har ankommit vår skandinaviska fjällkedja och från grannlandet i väst har glada Facebook-uppdateringar upplyst mig om att toppturssäsongen är i gång. Här i Mölnlycke är det dock bara löv som täcker marken än så länge och jag får istället drömma mig tillbaks till den gångna vinterns stordåd.

Ett par dagar tidigare hade vädret tvingat oss att vända på vår färd över Bårddejiegna, men denna dag, den 30:e mars, lyste solen tryggt från en klarblå himmel och vinden var i det närmsta obefintlig. En perfekt dag för Joel och mig att äntligen försöka ta oss upp på Sáitaristjåhkkå.

Informationen vi i förhand hittat om turen var sparsam, men bilderna hade talat sitt tydliga språk, detta var en topp vi ville upp på. Osäkerheten på om vi skulle lyckas var dock påtaglig då turen på sina ställen beskrevs som relativt utmanande och vi själva snarare vill vara än är några alpinister. Nervositeten blev inte mindre då första åsynen av Sáitaris gav ett minst sagt respektingivande intryck, vi tyckte båda att den spetsiga toppen såg helt livsfarlig ut. Inte heller ändrades intrycket från sadeln, inte heller såg det enklare ut genom kikaren. Således rackade vi på oss både det ena och det andra i form av säkringar och klätterdon och började försiktigt närma oss klipporna, inställda på att vända vilken sekund som helst. Första passagen vi hade förberett repet inför gick galant, vi behövde inte ens knyta in oss. Andra passagen likaså, tredje passagen hade vi i efterhand velat säkra men vips så var vi uppe. Två förvånade men glada noviser stod på toppen och glittrade med all sin utrustning, rackade till tänderna och osäkra på om det verkligen varit så enkelt eller om det blott var okunskap som gjort utrustningen överflödig…

Share
Det här inlägget postades i Blogg, Turer och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *