En blaskig bekännelse

I början av maj träffade vi på Älvdalens yrkeshögskola vid Skárjá och rastskyddet med tillhörande dass. Förutom välbehövligt sällskap bjöd de även på en massa god mat under de två dagar som vi delade lägerplats. Den annorlunda maten (mot vad vi var vana vid) i kombination med den stora mängden fick under natten Joels mage att vakna till och på morgonen hade han denna historia att berätta för Petter och mig som låg i tältet bredvid:

Till saken hör också att detta var det enda tillfället under våra 90 dagar som vi hade ett dass i närheten och om så inte varit fallet hade han antagligen bara satt sig ett par meter från tältet istället för att göra den ödesdigra vandringen…

Share
Det här inlägget postades i Blogg, Filmklipp. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *