21 februari 2010 – dag 3

Tredje dagen av de nittio som vi föresatt oss att vara ute på vår sarektur och det var inte utan att vi så fort som det bara gick både ville och SKULLE komma iväg på topptur. Lägret på Bierikjávrres is lämnades och vi drog iväg två och två.

Jag och Henke gick mot Sarvatjåhkkå. Inte för att uttalat nå toppen, det var ju trots allt första toppturen, och vi skulle mest känna in oss själva och utrustningen. Sa vi. Jag ska villigt erkänna att det nog fanns en liten röst nånstans som uttalade tankar som “…fast om vi orkar (och det gör vi nog) så blir det ju topp ändå hihi!” och “…jag kommer väl fasiken ihåg hur man åker skidor, ta det lugnt i den här pudern; vi får väl se.) Hur det än var med vad som uttalades och vad som tänktes blev verkligen långt mycket mer brutal än vad båda kategorierna uttryckte. Jag blev helt enkelt enormt trött. Det var jobbigt, riktigt jobbigt, att följa moränryggen uppåt. Efter hälften av bergets möjliga höjdmetrar, ungefär där en liten röst hade pratat om halvvägs lunch, kändes det i stället helt rätt att vända neråt igen. Och lunchrasten, den hade vi redan haft…

I februari är det ljust, varmt och oftast fullt av knädjup puder på stora jämna sluttningar i Sarek. Eller?

Åket hade potential att vara ett av de bättre under hela säsongen med underbar snö i 30-gradig lutning. Henrik körde först och det såg helt enkelt underbart ut! Äntligen min tur, tar fart, svänger en gång, svänger en gång till och till min förfasan löser skidan ut?! Jaja, sånt händer. Knäpper på skidan igen. Har ändå en bra bit kvar ner i denna paradisiska snö. Tjohoooo!!!

I nästa sväng löser dock skidan ut igen och det hela slutar med att jag får åka på en skida i princip hela vägen. Henke uppsluppen över det fantastiska åket och den underbara snön. Jag mindre nöjd, undrandes vad det egentligen var som hade gått fel där uppe på berget med mina skidor. Det skulle dröja ytterligare tio dagar och ytterligare ett borttappat åk innan Josef hyggligt nog frågade hur jag egentligen hade ställt in bindningarna. Det gör tydligen stor inverkan att ha dem inställda på 50kg när man egentligen väger 90kg… Tack Josef!

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag, Erfarenheter, Turer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *