25 februari 2010 – dag 7

Att känna Henke bra kanske inte alltid är av godo…

Som de flesta av er läsare kanske redan har förstått av tidigare inlägg så kände vi fyra inte varandra så bra egentligen. Den som kände alla var jag, och de andra hade mest träffats lite sporadiskt. Det var spännande. Och roligt. Och inte alls några bekymmer, som man kanske lätt kan tro. Men den första sociala “urladdningen” kom efter cirka en vecka, och det var jag som stod för denna. Eller, enligt mig var det inte alls jag, det var ju Henke!

Innan jag börjar skall det nämnas att jag och Henke faktiskt kände varandra mycket bra innan sarekturen. Vi har känt varandra länge och har mycket frilufts- och reseerfarenheter tillsammans. Borgade då inte detta för en friktionsfri vinter?! Tydligen inte…

Hur det nu begav sig med detta följer således nedan.

Torsdag 25/2 var en kall dag. När solen stod som högst var det stadiga -30 grader, tjock dunjacka så fort man stannade och lätt lätt snöfall. Just när vi kröp ur våra quinseegrottor var himmelen alldeles klart ljusblå, solen fruktlöst kämpande bakom bergstopparna. Med andra ord var det otroligt vackert. Vackert och kallt. Vi plockade på och alla pysslade med sitt för att komma iväg. Vi pratade inte så mycket om exakt när vi skulle börja gå, utan tänkte nog mest att om vi hjälps åt så blir alla färdiga samtidigt. Well, det blev inte riktigt så.

Ingen var sugen på att stå stilla och vänta, mig inkluderat. Jag fixade med andra ord snabbt ihop mina saker och fixade tillsammans med de andra i ordning den gemensamma utrustningen. Sen var jag redo att gå. Inte de andra. De hade helt enkelt lite mer att pyssla med. Inga konstigheter med det, men det som så sakteliga började få mig irriterad var Henkes i mina ögon obeskrivligt långsamma, minutiöst utförda, ihopplockande av sin pulka. Det var inte bara det att allt skulle få plats. Det var heller inte det att han skulle veta exakt var allt placerades. Nej, det var snarare att det till synes skulle plockas ut och in, vikas, placeras, funderas, pausas, tittas, placeras om(!), allt skulle vara i olika påsar och saker flyttades i sävlig lunk fram och tillbaka runt pulkan alltmedan själva pulkan förblev i princip helt tom! Jag vill minnas att jag behärskat frågade om det var något jag kanske kunde hjälpa till med, och när jag då fick ett “nej jag är klar, ska bara plocka i ordning det här och lägga ner i pulkan” så var jag tvungen att gå.

 

 

Ensam är stark?

Det var helt enkelt så, att efter att ha vistats med Henke ett ganska stort antal nätter utomhus både vinter och sommar tidigare, hade jag högre krav på honom än på de andra. Jag förväntade mig att Henke skulle vara snabb, strukturerad och färdig fort. Jag kände förstås till denna sida av Henke som kanske inte precis varje gång älskar att skynda sig på, men jag ansåg honom kunna se att när nu jag skyndade mig så var det kanske läge att göra likadant. Och jag visste att han lätt kunde det om han ville. Men Henke ville inte.

Jag gick helt enkelt för mig själv och surade i cirka en timme tills det var dags för paus och de andra kom ikapp. En liten händelse som ledde til frustration i stunden, men som å andra sidan genererade avsevärt mycket mer tydlighet angående förväntad avgångstid övriga morgnar. Det var viktigt för vår trivsel att kunna ha våra egna små morgonrutiner, men också att vi var tydliga med våra intentioner. Vi provade lite olika sätt under turens gång, men sen måste jag säga att vi på det hela taget synkade våra små olikheter mycket bra.

Resten av dagen var magisk, skall jag också tillägga. Helt fantastiskt ljus upp genom Sarvesvágge, snorkallt, quinseegrottor och känslan av seriositet med fuktspärr i sovsäcken. Det var trots allt ganska så spännande, tyckte jag.

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag, Erfarenheter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *