26 februari 2010 – dag 8

Ni kanske har varit med om det någon gång. Att få den där känslan av att något ganska oviktigt helt plötsligt betyder väldigt mycket. För mig händer det ibland och i detta fall handlade det om ett stort behov av att nå Ryggåsbergets topp.

Jag vet inte exakt varför, men av någon anledning hade kartan, någon bild och något jag läst gjort denna topp till en av de viktigaste för mig i Sarek. Med bara en halvdan topptur i bagaget så långt denna säsong var förväntningarna därför högt satta när vi alla fyra denna dag la ut mot toppen.

Helt säkra på att lyckas kom vi iväg lite senare än vad vi egentligen tänkt oss, och här borde väl tanken på ett eventuellt misslyckande kanske ha dykt upp, men icke. Som sagt, detta var viktigt, och något annat än att vi skulle upp på toppen fanns inte i mitt huvud.

Långsamt rör vi oss upp från Sarvesvágges skugga mot den hägrande men föga värmande solen högre upp på bergsidan. Trötta efter den kalla period som inlett vår Sarekvistelse och med muskler ovana vid topptur går det tungt och efter en isig skråpassage bestämmer vi oss för att ta lunchpaus.

Min mållåsning på toppen har strax innan lunchen skapat en liten konflikt i gruppen då jag dragit iväg lite före de andra och på egen hand beslutat att skråa en isig och brant sluttning, något som inte alla de övriga kände sig helt bekväma med. Berättigad kritik, som jag egentligen själv reflekterat över, men som sagt, målet var vid detta tillfälle allt.

Under pausen har vinden friskat i och moln börjat dra in. Detta tillsammans med tillrättavisningen får mig att ta en funderare på våra förutsättningar. För första gången tittar jag på kartan utan skygglappar och inser att det är en LÅNG tur med tanke på omständigheterna. Dålig rutin, dålig planering, vädret och de begränsade timmarna med dagsljus talar helt klart mot oss. Vi bestämmer oss hur som helst för att fortsätta, det är ju inte så långt kvar…

Utan skidor tar vi oss upp på en namnlös topp väster om Ryggåsberget. Molnen ligger lågt, men en tillfällig lucka i den kompakt gråa massan ger oss möjlighet att orientera oss och se vår fortsatta väg framåt. Mycket besviket kan jag konstatera att det är väldigt mycket längre kvar än jag tänkt mig. Det är tungt att erkänna sig besegrad, men när beslutet väl är taget känns det helt rätt.

Trots att vi misslyckats med att nå toppen kommer vi under kvällens diskussion fram till att inte kalla turen som helhet för misslyckad, snarare missräknad eller missbedömd. Vi har ju trots allt fått mängder med goda erfarenheter inför våra kommande 82 dagar.

Mitt behov av att stå på Ryggåsbergets topp är dock inte stillat och någonstans där bland molnen gäckar den fortfarande.

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag, Toppar, Turer och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *