28 februari 2010 – dag 10

GuohperJag har inga dagboksanteckningar från den här dagen. Joels anteckningar skvallrar dock om följande:

  • Vi förflyttade oss från Alkavare kapell till Násasvágge.
  • Petter tappade sin dunsko och fick vända om och leta efter den.
  • Vi byggde snöbivack.

Kanske var det just för att det var en dag som såg ut nästan exakt likadan som de nio första dagarna som jag inte skrev något… Livet de första veckorna var ganska monotona. Kylan och det rådande snöläget (vi blev varse av en renskötare som vi stötte på att “det var den kallaste och snöfattigaste vintern på 20-30 år”) gjorde att vi inte var så sugna på toppturer. Vi ägnade därför den här tiden åt att utforska dalgångarna och komma in i vinterfärdandet.

En typisk dag: Vakna, äta frukost, smälta snö, riva läger, förflytta sig, äta lunch, förflytta sig, slå läger, smälta snö, äta middag, lägga sig… Inte så jätteupplyftande kanske, men väldigt skönt. Den ständiga kylan gjorde att man höll sig sysselsatt, och när man inte var sysselsatt så var det sovsäcken som lockade. Skönt liv! Så här sammanfattar Henke dagen:

Petter tappade som sagt sin duntoffla den här dagen. När vi kom fram till vår tänkta lägerplats märkte han detta och besviket och med tunga axlar vände han om för att leta efter den. Petter hade mycket olägligt blivit magsjuk bara dagarna innan vi stack iväg och låg hela tiden på gränsen. Jag minns själv att jag kände mig tunn när jag nöp mig i sidan på natten, och då hade jag ändå ätit upp mig 4-5 kg innan. Petter däremot låg på minus från början så att säga, så han hade det tufft.

Detta var också dagen då jag, Joel och Henrik firade personligt rekord i antal utenätter i sträck. Vi hade alltså alla tre ett tidigare rekord på 10 dagar och nu befann vi oss vid Násasvágge – bara några kilometer från otillgänglighetspunkten, det vill säga den punkt som ligger längst från allmän väg i Sverige (Läs mer om otillgänglighetspunkten här). Det var en härlig känsla att sitta där i snöbivacken så långt hemifrån, både i tid och i sträcka och jag minns att jag tänkte: “nu är det bara att göra om den här perioden nio gånger så är det slut”.

Petters rekord var slaget för länge sen. Han hade som längst varit ute två eller tre vinternätter… Vi var således inga Ola Skinnarmos… hehe. Men tillsammans har vi ändå en bra egenskap, vi lyssnar på varandra och är relativt lugna av oss, vilket gjorde att vi sällan pressade oss för hårt utan istället körde på i en “lagom” takt.

Jag har inga dagboksanteckningar från den här dagen. Joels anteckningar skvallrar dock om följande:

  • Vi förflyttade oss från Alkavare kapell till Násasvágge.
  • Petter tappade sin dunsko och fick vända om och leta efter den.
  • Vi byggde snöbivack.

Kanske var det just för att det var en dag som såg ut nästan exakt likadan som de 9 första dagarna som jag inte skrev något… Livet de första veckorna var ganska monotona. Kylan och det rådande snöläget (vi blev varse av en renskötare som vi stötte på att “det var den kallaste och snöfattigaste vintern på 20-30 år”) gjorde att vi inte var så sugna på toppturer. Vi ägnade därför den här tiden åt att utforska dalgångarna och komma in i vinterfärdandet.

En typisk dag: Vakna, äta frukost, smälta snö, riva läger, förflytta sig, äta lunch, förflytta sig, slå läger, smälta snö, äta middag, lägga sig… Inte så jätteupplyftande kanske, men väldigt skönt. Den ständiga kylan gjorde att man höll sig sysselsatt, och när man inte var sysselsatt så var det sovsäcken som lockade. Skönt liv! Så här sammanfattar Henke dagen: (Talkyklipp nummer 078)

Petter tappade som sagt sin duntoffla den här dagen. När vi kom fram till vår tänkta lägerplats märkte han detta och besviket och med tunga axlar vände han om för att leta efter den. Petter hade mycket olägligt blivit magsjuk bara dagarna innan vi stack iväg och låg hela tiden på gränsen. Jag minns själv att jag kände mig tunn när jag nöp mig i sidan på natten, och då hade jag ändå ätit upp mig 4-5 kg innan. Petter däremot låg på minus från början så att säga, så han hade det tufft.

Här har Petter däremot fått förnyade krafter efter en dags vila och bjuder på en grym show i Vintersarek Cribs: http://www.youtube.com/watch?v=iANA2Ek2ORw

Detta var också dagen då jag, Joel och Henrik firade personligt rekord i antal utenätter i sträck. Vi hade alltså alla tre ett tidigare rekord på 10 dagar och nu befann vi oss vid Násasvágge – bara några kilometer från otillgänglighetspunkten, det vill säga den punkt som ligger längst från allmän väg i Sverige. (Läs mer om otillgänglighetspunkten här: http://outsideonline.se/2010/07/02/sveriges-mest-otillgangliga-plats/ ) Det var en härlig känsla att sitta där i snöbivacken så långt hemifrån, både i tid och i sträcka och jag minns att jag tänkte: “nu är det bara att göra om den här perioden 9 gånger så är det slut”.

Petters rekord var slaget för länge sen. Han hade som längst varit ute två eller tre vinternätter.. Vi var således inga Ola Skinnarmos… hehe. Men tillsammans har vi ändå en bra egenskap, vi lyssnar på varandra och är relativt lugna av oss, vilket gjorde att vi sällan pressade oss för hårt utan istället körde på i en “lagom” takt.

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *