2 mars 2010 – dag 12

Tidig tidig morgon vaknar jag av mobilalarmet och fumlar yrvaket runt i sovsäcken för att få tyst på den irriterande signalen. Trots att vi hade vilodag igår känner jag inte för att krypa ur den varma sovsäcken och ut i kylan.

Ett par grymtanden någonstans till vänster om mig där i mörkret låter mig förstå att även Petter har vaknat och snart lyser hans pannlampa upp den vita kupol som utgör taket i vår snögrotta. Det plötsliga ljuset får mig att vakna till ordentligt och jag kommer på att dagen ska ägnas åt topptur, inte pulkadragande! Det känns direkt helt ok att lämna värmen.

En stund senare har jag mödosamt fått på mig alla de varma kläderna och kan åla ut genom den trånga öppningen. Där ute möts jag av Petter som redan är i full fart med att koka vatten för dagen och jag tänker att om göra sig klar på morgonen hade varit en idrottsgren så hade jag varit solklar förlorare, varje dag. Petter är alltid ruskigt mycket snabbare. Det finns dock uppgifter till mig också, så medan han förbereder frukosten och vattnet hänger jag ut sovsäckarna på vädring och tömmer kissflaskan som vi fyllt under natten. Under tiden kommer även Joel och Josef utkrälande ur sin håla, och tillsammans äter vi frukost under det att himlen långsamt ljusnar över Sarek.

Målet för dagen är att Joel och Josef ska ge sig i kast med Lánjektjåhkkå, medan Petter och jag ska besöka Guohper, som sedd från öst utgör ett häftigt blickfång i dalen. Från vårt läger i Násasvágge betyder det att vi får starta vår tur med lite utförsåkning, något som min kalla kropp inte är riktigt nöjd med. Underlaget är dessutom ojämnt och stenhårt.

Att huda på och börja den långsamma stigningen mot toppen känns som en lättnad då lederna äntligen får vakna till efter de kalla morgontimmarna. Varje höjdmeter betyder dessutom att vi kommer lite närmare den lågt stående solen, som så långt in på turen aldrig riktigt lyckas hitta sin väg ner i de trånga dalarna.

Halvvägs upp stannar vi till för en kaffepaus, samtidigt som vi spanar söderut, över dalen där vi försöker få syn på de andra två. Efter en stund tycker jag mig se ett par prickar röra sig på andra sidan och Petter tar fram kikaren för att bekräfta saken, och visst är det våra två kamrater. Förgäves försöker vi att vinka, men de har bara ögonen mot målet och snart försvinner de bakom en höjd.

Timmarna senare står vi på toppen och inser att vi fortfarande har mycket dagsljus framför oss. På vägen upp har vi dessutom insett att åkningen nedför inte ser särskilt lockande ut, men som tur är har vi fått ögonen på en bäckformation i sluttningen norr om oss som ser desto bättre ut. Vi bestämmer oss för att få den vindpinade åkningen raskt undangjord för att sedan ta en snabb lunch innan vi tar nya tag och förhoppningsvis hittar den där härliga snön som vi suktat efter allt sedan vi satt vår fot i nationalparken.

Tio minuter efter lunchpausen har vårt hopp övergått i glädje då bäckformationen visar sig ha samlat en del av den lösa snö som dalarna är i det närmaste kliniskt befriad från. Med lätta steg betar vi av de ganska flacka höjdmeter som med våra ögon, just i detta läge, mäter sig med vilket dunderåk som helst i världen. Äntligen ska vi få åka i snö där stålkanterna inte behöver jobba.

I de få minuter nedkörningen sedan varar är det ren glädje som flödar genom kroppen och i extas utbryter vi ett gemensamt glädjevrål när vi möts vid bäckens slut. Att resten av vägen hem består av isigt skråande och ytterligare en uppförsbacke är inget som bekommer oss efter denna upplevelse och på kvällen berättar vi lyriskt om detta ”åk i världsklass” för de andra två.

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag, Toppar, Turer och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *