5 mars 2010 – Dag 15

“Jag tror vi kör klassikern idag” hör jag Petter utifrån tältet. Yes asså va gött! Att gå nån längre sträcka var jag tydligen inte så sugen på denna dag, enligt dagboken. Konstigt; jag som minns alla pulkatimmar som i ett lätt rosaglittrande skimmer…

Nåväl, det var ju trots allt för att gå toppturer som vi i första mån var i Sarek, så det var kanske ingen superunderlig känsla att jag, när vi vaknade upp under ett av Sareks i särklass mest direkta åk, hellre ville knata uppförs än plattförs. Det var vår tredje topptur so far, och med dagbokens hjälp har jag inga som helst problem att erkänna att benen inte var i sitt livs form.

“Alltid lite motigt att gå uppför dock. Jobbar på den irritation jag lätt känner kommer till mig vid skråing på dåligt underlag”  
Bara att krypa till korset, bättre människa är jag helt enkelt inte. Vill upp och i frustrationen över att det inte går helt friktionsfritt och utan att bli trött det allra minsta skyller jag gärna på underlaget. Hehe sorry grabbar, hoppas det inte gick ut över er…

Dagboken: “Högst upp var det mobiltäckning och det vart ett fasligt ringande. Jag ringde mormor som blev rörd. Förstås. Kom sen på att det är fredag och att mamma är hemma, men då var vi redan nere”
På en del toppar fick vi faktiskt mobiltäckning och kunde ringa. Det här var för övrigt en aktivitet som hade diskuterats lagom livligt inför turen; hur mycket kontakt skall vi tillåta oss att ha med andra och omvärlden under våra nittio dagar? Jag var väl kanske den som mest drev linjen att det hade varit coolt att prova att inte ha någon som helst kontakt med omvärlden, frånsett Talky förstås. När det kom på tal att vi kanske kunde passa på att sova inomhus när vi plockade upp käk i Aktse inför andra perioden blev jag således närmast förbannad. Vad i hela helvete?! Ja JAG tänker då i alla fall tälta, så kan ni sova i säng hur JÄVLA mycket ni vill sen! Låt oss säga att vi möttes nånstans på mitten. Alla höll till slut med om att det kanske var ganska skoj att testa på att bara tälta i nittio dagar. Det är ju trots allt ingen av oss som får tillfälle att pröva det varje dag. Och jag insåg också att vad kan ett litet telefonsamtal göra för skada, egentligen. Kanske mest glädje. Och; man vill ju va gla va 🙂

Och det var vi också. Glada alltså. Det sista dagboksanteckningen säger för exakt ett år sedan, den 5/3 2010 lyder som följer: “Vi skrattar mycket. Det är bra. Roligt är det, trots allt, det här äventyrsspektaklet!”


Share
Det här inlägget postades i Dag för dag och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *