18 mars 2010 – dag 28

De två dagar som gått sedan vi lämnade Aktse har inte nämnvärt lättat våra fullastade pulkor när vi idag fortsätter vår färd upp genom Rapadalen. Som tur är leder ett skoterspår oss genom den lösa snö som lagt sig i den relativt skyddade terrängen och trots att det är tungt kommer vi framåt.

Vi möter ett par av länsstyrelsens naturvårdare och ställer dem vår just nu största fråga. Den som har dryftats med alla vi träffat i Aktsestugan och den fråga som otaliga gånger varit föremål för diskussion oss emellan. Vilken sida av Gådokjåhkå bör vi välja?

Inget av de svar vi fått har tyckts säkra och kartan ger föga vägledning. Naturbevakarna är vårt sista halmstrå för att finna den gyllene vägen till Pårte. Än en gång blir vi besvikna, inte heller länsstyrelsen sitter på Sanningen.

Strax efter tvåtiden är vi framme vid avgörandet, bredvid oss till vänster mynnar Gådokjåhkå ut. Vilken sida ska vi ta? Jag minns inte exakt vad som var avgörande för beslutet, men antagligen valde vi det som såg lättast ut från just den punkt vi befann oss. Den sydöstra sidan.

Således lämnar vi skoterspåret och börjar långsamt ta oss fram genom den djupa snön. Efter allt för kort tid tar tröstlösheten över och vi stannar till för att få i oss lite ny energi. Framför oss börjar det bli brantare och trots nya krafter känns det direkt hopplöst motigt. Pulkorna gräver sig djupt ner i snön och varje decimeter framåt är en kamp. Lösningen får bli att lätta på lasten och pulkorna töms därför på mer än hälften av vikten. Äntligen känner vi att vi kommer någon vart.

Lite coolare, lite tuffare: Vintersarek!

Det har så smått börjat skymma när jag tycker mig se ett skoterspår längre fram, men eftersom jag vid det här laget är ganska trött tror jag inte riktigt mina egna ögon. Det måste vara önsketänkande. Men faktiskt är det ett spår, om än lätt översnöat. Humöret når nya höjder när vi inser att den fortsatta färden kommer att bli så mycket lättare.

Vid trädgränsen bestämmer vi oss för att NU, nu får det räcka. Här slår vi läger för kvällen. Snabbt upp med lägret, och fram med lite vatten och nötter innan vi sätter av nedför mot den kvarlämnade utrustningen för en ytterligare en vända innan det blir helt mörkt.

Jag är skönt sliten

På kvällen infinner sig en skön känsla, idag har vi fått kämpa lite tillsammans. Det är härligt att känna när gruppen hjälps åt och fungerar för att på bästa sätt nå ett tydligt mål. Trots att vi alla är trötta är humöret gott inför nästa dag. Den oöverblickbara moränterrängen och snåriga fjällskogen ligger bakom oss. Pårte ligger framför!

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *