21 mars 2010 – dag 31

På vår 31:a dag på tur kom vi slutligen fram till det som var vår egentliga ursprungstanke med hela turen, nämligen att vi skulle börja gå toppturer! Och med att gå toppturer kom också det underbara med att bo i basläger. Utan att överdriva kan man säga att det var med en närmast sjuklig tro på, och frenetisk längtan efter, detta basläger som nu skulle bli vårt hem.

När vi frös, när vi var tvungna att riva tält, sätta upp tält, gräva ny toalett, suttit på pulkan och käkat och, kanske främst, när vi dragit pulkan. Då och vid massor av andra tillfällen, ja nästan alla tillfällen, som kunde innebära tillstymmelsen till obehag hade vi sagt till oss själva att det skulle ta slut i samma stund vi byggde vårt första basläger. Allt skulle bli lätt och friktionsfritt. Vi skulle få åka puder varje dag för att sedan praktiskt taget komma tillbaka till en liten fjällstuga där vi kunde torka kläder, äta oss mätta och sitta vid ett bord och planera morgondagens tur innan det var dags att krypa ner i den redan bäddade sängen. Det var med andra ord med en mycket skön känsla vi anlände Pårte där vi nu skulle stanna i två veckor. Dagboksanteckningen kan också ge ytterligare en liten hint om varför det kändes så bra. “Det finns ju hur mycket som helst att göra här!!!”

Men för att återgå till baslägret. Vad är det egentligen för jobb man undviker med att ha ett basläger. Några saker vi såg extra mycket fram emot med baslägret:

  • Att inte behöva bryta läger varje morgon (med allt vad det innebär av plock och pill och packande)
  • Att inte dra pulka
  • Att inte bara dricka termosvatten
  • Att inte behöva smälta snö för att få vatten (vi tänkte oss att hitta rinnande vatten, vilket vi gjorde!)
  • Att inte behöva gräva nytt dass varje dag
  • Att ha ett vardagsrum (Hilleberg Atlas) där man skulle kunna äta, sitta, stå, laga mat, plocka med utrustning, ha högläsning, tvätta sig, kolla på bilder, ringa Talky, retas, dricka vatten, äta snacks, laga grejer, hänga upp kläder, pyssla med skidorna, dela upp utrustning, kartreka turer, skriva loggbok, ha en lanterna i taket, få plusgrader i om det var soligt och man hade tur och så vidare in absurdum. Allt, med andra ord! Det var fantastiskt. En förväntan som inför moder jords allra första gryning.

När det nu också hade gått en tredjedel av hela turen passade vi på att ta 30-dagarskort. Så här såg vi ut.

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *