22 mars 2010 – dag 32

Idag ska vi äntligen på topptur igen och klockorna ringer tidigt så att vi ska kunna nyttja dagen till max. Glatt hälsar jag godmorgon till Josef och Petter genom det hål som förbinder våra två snögrottor. Petter är som vanligt snabbast ut men snart dyker hans ansikte åter upp i hålet. Han ser besviken ut. Det är skitdålig sikt, säger han suckande.

Vi vill dock behålla tron och går därför upp för att äta frukost medan solen förhoppningsvis lyckas skingra molnen. När frukosten är avklarad och ytterligare en tid gått får vi inse det som vi från början misstänkte. Molnen är där för att stanna.

Stämningen sjunker. Resten av dagen går jag runt och är missnöjd, nästan irriterad. Tidigt drar jag mig tillbaks till sovsäcken och min bok. Jag orkar inte med de andras försök att hålla humöret uppe, även om jag känner att jag borde. De verkar ju ha ganska kul där de håller på att experimentera med hur snödrevet påverkas av olika former på vindpilar.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så ska det mycket till innan jag ändrar mig. Det gäller även när jag ställt in mig på att dagen är skit. En stolthet i att inte ändra mig som ibland, när jag ser tillbaks, kan te sig både dum och löjlig. Andra gånger har jag den däremot att tacka. Den gamla sanningen om att ett mynt alltid har två sidor står sig…

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *