26 mars 2010 – dag 36

Vi är alla lite slitna efter gårdagens dimhöljda tur och den uppiggande morgonsolen lyser tyvärr med sin frånvaro. Josef bestämmer sig ganska omgående för att ta det lugnt med tanke på att han var lite risig igår och Petter är ganska snabb att följa efter.

Själv har jag inte riktigt ro att slappna av, det känns som vi redan ligger långt efter i programmet för Pårtevistelsen. Ytterligare en dag av overksamhet känns inte aktuell och trots att Joel inte är helt hundra i magen lyckas jag övertala honom att följa med upp mot Gådokgaskatjåhkkås sydkam.

Vi är lite osäkra på hur lätt eller svår den tänkta vägen kan vara, men eftersom vi inte känner oss helt pigga i kroppen konkluderar vi med att lämna repet hemma för att röra oss lättare. När vi ger oss av får vi en liten skymt av himmel och förhoppningar om att det ska lätta väcks.

Det finns hopp

Turen upp genom Jiegnavágge blir dock en gråtrist och strävsam historia, där endast pressen att hinna med en topp driver oss. Våra förhoppningar om att under vägs ytterligare kunna bedöma kammens svårighetsgrad grusas.

Väl framme lättar dock molnen något och vi bestämmer oss för att sätta skidorna på våra säckar och påbörja stigningen. Det är jobbigt men inte svårt och för var meter vi tar oss uppåt blir molnen tunnare. Till slut är luften klar och vi kan skåda ut över den ruvande grå massan i dalarna. Det känns bra att vi gett oss ut trots morgonens motvilja. På den mentala kartan har jag redan bockat av toppen.

Ett misstag ska det visa sig. En löjligt kort passage stoppar oss och efter ett försök att runda problemet får vi inse att tiden runnit iväg. Molnen är dessutom på väg att åter sluta sig över berget och vi bestämmer oss för att vända. Stilla förbannar jag vårt beslut att lämna repet hemma…

 

Klassiskt lös svensk fjällsten Bergen kommer alltid överleva oss Sånt är livet

Samtidigt i baslägret


Share
Det här inlägget postades i Dag för dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *