18 april 2010 – dag 59

Jag hade igår haft en av de allra bästa dagarna skidåkningsmässigt under vår Sarekvistelse. Många höjdmetrar blev det, och idag kändes benen hyfsat tunga. Henke var dock peppad på att tura, och jag hängde på, motiverad av att det faktiskt nästan alltid känns bättre när man aktiverat sig än när man bara legat stilla. Det var blåsigt och snöigt i luften och ganska tungt för mig uppför glaciären mot Unna Skoarkki. I höjd med Basstatjåhkkå började det dock spricka upp och arta sig till en riktigt fin tur.

Vi hade valt att gå så lätt som möjligt och hade därför inte med rep och säkringar. Detta gjorde att vi var tvungna att vända. Scramblingen upp på sadeln mellan Basstatjåhkkå och Unna Skoarkki var egentligen inte svår, men kändes tillräckligt utsatt för att vi hade velat säkra. I de brantare delarna av snöfältet, där vi försökte hitta en annan väg, sprack det vinddrivna snöfältet snabbt upp i förrädiska sprickor. Laviner och fallskador var väl inte det som lockade mest i hela världen, så vi vände hemåt igen.

Men turen fyllde ändock sitt syfte. Hade en mycket skön eftermiddag och det kändes bra att ha varit iväg en sväng trots allt. Den positiva känslan kan också ha haft att göra med det faktum att snön fortsatte falla utanför tälten… YES!

Och efter ca 60 dagar såg vi ut så här:

 

Share
Det här inlägget postades i Dag för dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *